Samba eller smet?

I idén är jag sedan ett tag tillbaks en kringströvare, en vandrare utan hem, med självuppfyllning som högsta mål, med döden som mål.
Men ändå sitter jag här, och skriver framför en dator.

Ännu har jag inte tagit steget, ännu vet jag inte om jag kommer ta steget. Men de stunder som känns verkligast är jag nära.
Något hindrar mig dock från att göra det jag anser vara rätt.
Rädsla, för vad vet jag inte riktigt.
Jag skyller ständigt ifrån mig på saker, som måste uträttas innan jag ger mig av.
Och förvisso, det finns saker som är svåra, och dumma att rymma ifrån. Ungdomstjänstgöring är en av de sakerna. Men när straffet är avklarat, vad kommer jag då att skylla på?

Skolan som är en fantastisk möjlighet att göra något som jag faktiskt trivs med, samtidigt som jag uppfyller samhällets förväntningar på en ungdom?


Men ständigt förblir jag förvirrad, kringsträvande, och fri, i tanken. Och tur är väl det.

Somliga kansk skulle lida, men de ögonblick av närhet till verkligheten, uppfyllda av förvirring, förtvivlan och hopp, de är även fyllda av en lycka. Jag vet att ännu lever min tanke, men ännu måste jag få mina handlingar att leva. Snart måste jag ta steget för att gå stigen jag vill gå, med hjärtat i behåll.

Annars kommer dagarna gå, och hjärtat kommer förbrukas, till ingen nytta.

Kärlek

Skapande.
Skapande ande.
Betraktande.
Betraktande ande.

Somliga ser, somliga visar.

I skapande ryms allting.
Allt är skapande.

I ett nihilistiskt liv är frågan inte om tavlan man lever finns. Inte heller varför den finns. Det som håller tankarna i gång är frågan om vad tavlan ska bli. Vad är målet. Ska den bli vacker? Ska den bli grotesk?

Vad för stig jag än väljer, måste jag kunna gå den till sitt slut, med hjärtat i behåll.

Revolt

Igår kväll gick jag ut i höstnatten.
Barfota, med pipan i käften och en flöjt i min hand.
Jag gick för att uppsöka rädslan.
Det var kyligt och jag gick mot kyrkogården.
Fast besluten att uppleva någonting.
Väl framme på grusgången i kyrkogården ser jag mig omkring. Är det detta som kallas ett värdigt sätt att begravas?
Att läggas i prydliga rader på en samlad plats, och göra iordning naturen runt omkring. Odla spikraka cypresser.
Jag vandrar vidare. Gruset skär in i mina förfrusna fötter.
Det gör så ont att jag inte kan annat än att försiktigt stapla framåt.
Jag överväger att gå av grusvägen och vandra på gräset, men låter bli. Jag gick inte ut för att ha en behaglig kvällspromenad.
Jag staplar vidare, mina fötter börjar domna av mer och mer, och det ända jag känner när jag sätter ner dem mot det kalla gruset är smärta.
Utan att någon rädsla har infunnit sig har jag gått igenom gravplatsen. Jag börjar närma mig siljans strand, och vågorna kallar på mig med sin meditativa sång.
Till vänster om mig står kyrkan, denna maktens boning, upplyst av flera strålkastare. Jag känner ingenting.
Jag går vidare och stannar slutligen ute på en av bryggorna.
Där sätter jag mig ner. Mina fötter känns avdomnade.
Jag spelar en stund på flöjten, som för att välkomna tänkandet. Tar sedan ner flöjten och sitter blundande.
Jag kallar på meningslösheten, och han svarar.
Under en kort stund för jag ett samtal med honom.
-Är du verklig?
-Inte verkligare än allt annat.
-Känner du verkligheten?
-Jag är verkligheten.
-Varför vandrar du med mig?
-Det är inte jag som vandrar med dig, du vandrar med mig.
-Har du något att säga mig?
-Massor, men inte på ett språk du förstår.
-Vad för språk?
-Lyckans språk.

Samtalet dör ut.
Jag kallar på lyckan, men det ända jag hör är ett läte som jag tycker låter som "azerbaijan"
Utan att veta om det är detta lyckan säger, eller om det helt enkelt är så att jag inte förstår dess språk ännu vet jag inte.
Men fler samtal blir det inte.
Jag börjar istället lyssna på vågorna, som långsamt smeker stränderna.
Det är meditation, men det känns inte som det för mig någon stans.
Men vackert är det.
Jag öppnar plötsligt ögonen, och framför mig ligger den. Siljan, kall, mörk och stor.
Jag för åter igen flöjten till munnen och spelar, denna gången för att tacka.
Tack meningslösheten, tack lyckan.
Jag står inte längre lika still.



Fred, kärlek & revolt

Ett oskyldigt barn lekte på stranden.
Det byggde ett sandslott. Barnet var lykligt ovetande om mannen med syrgastub och en underligg fetisch som låg nedgrävd under hans konstverk.
En mamma tittade stolt på sin avkomma och lyckades till och med se fina små drag av sin egna karaktär. Prydlig, ordentlig, välstrukturerad.
Barnet liknade i sanning sin mamma. Men verken till utseendet eller sätter att bygga sandslott. Men de gick igenom samma fas.
De var båda mycket nöjda med vad de själva var och vad de skapat. Mammans förjävliga menstruation hade då i varje fall bringat något fint med sig.
Ett barn.
Ovetande såg hon på när en främmande man utnyttjade hennes barn genom att se till att denne byggde ett sandslott på honom.
Inte heller visste de att detta skänkte mannen en så fullkomlig njutning att han i ett och samma ögonblick fick fullkomlig insikt och försonades med sitt öde att dö.
Att han dog ögonblicket efter hade ingenting med detta att göra. Det berodde på att han hade råkat sätta på sig syrgastuben fel. Möjligtvis spelade syrebristen däremot en viss roll i hans insikt. Men det spelade ju inte honom så stor roll. Han dog lycklig.

Vad beträffar barnet och mamman dog ingen av dem lycklig. Modern insåg aldrig vad som var fel, utan dog med en gnagande känsla i bröstet som sade henne att någonting var fel. Barnet däremot märkte tidigt vad som var fel. Hon var självgod, lat och saknade totalt självinsikt.
Dessa egenskaper gjorde att hon aldrig kunde ändra, just de samma, egenskaperna som hon upptäckt att hon hade.
Resten av livet levde hon med vetskapen av att hon var självgod, lat och saknade självinsikt.

Detta kanske kan tyckas vara ett tecken på självinsikt, men handlar i det här fallet förmodligen mer om en slumpmässig vanföreställning som råkade stämma.

Hon gifte sig däremot med en fin man, slapp barn och levde ett liv som verkade vara lyckligt.
Men det vet ju vi, att det inte var.

Hennes liv slutade tragikomiskt med att hon dog.
Så kan det gå.

strax över midnatt. Är trött, men passar på att utnyttja sovmorgonen imorgon.
Har inte använt den här bloggen på länge. Och ingen har varit inne och tittat på den på 20 dagar.
Varför någon nu skulle göra det.
Jag skriver ju i princip aldrig i den.
Jag är ingen bra bloggare.

Förövrigt rullar livet på här i rättvik.

Inte så mycket att göra, och segt att bo på internat. Men som sagt, livet rullar på.

Mycket tid, som hade kunnat gå till vettiga saker, men i och med att man omringas av människor hela tiden är det svårt att få tiden att gå till de saker man vill.

Naturen är fin och det börjar bli höst.


Man hade kunnat tänka mycket. Men det är svårt att hinna med när folk är runtomkring hela tiden.
Men det har jag ju visserligen mig själv att skylla. Inte så svårt att hitta ensamheten om man söker efter den, men blir inte så ofta som man önskat av.


Fred, kärlek & respekt

Allting äger jag. Allting i världen är mitt, ty allt jag upplever upplever endast jag. Och i den verkligheten lever jag, och den verkligheten äger jag.
Därför ler jag när jag ser barnen svälta, därför ler jag när jag ser människor som lider.
Ty min uppfattning av dem är endast min att bruka, och därför brukar jag den till min egen fördel.
Egoistisk är jag, men inte mindre glad, ty jag ger av mig själv, och inget annat.

Ingenting större än en människa kan jag någonsin bli. Inte heller ska jag vilja bli något annat än det jag är. Jag ska hålla mina önskningar nära min verklighet. Ty lögner har länge förpestat människosläktet.
Lögner om något överjordiskt, något som får oss att skapa en mening utanför oss själva och vår värld.
Ett svek mot dig själv är detta. Ett svek mot alla människor.
Dödens predikare, som Nietsche kallar dem, prästerna, de som predikar om en helighet och helhet utanför vår jord.
Men du måste inse att Gud är skapad av människans tanke, för att människan varit för feg för att vara sann mot sig själv.
Endast i dig själv kan du hitta rättfärdighet till din verklighet. Intet ska du skjuta till överjordiska drömmar.
Det är lögner för svaga.

Vansinnet har redan slagit rot.
Driver honom till att blunda, inget ska han få se.
Detta är hans straff.
Och strålar av glädje ska gå honom obemärkt förbi.

Men innan dagen är slut, ska han visat sig vara mer människa än någon av er.

Hans händer kramar krampaktigt sönder hans förnuft. Inte behöver han det längre. Han är redan allt han någonsin kommer bli.

Han är naiv.

”Ingenting hände.

Sommaren hade slagit ut, blommor hade redan vissnat.

Fortfarande satt han kvar. Ty han, den ensamme, han vandrade inte längre. Hans fötter hade sedan länge domnat bort, tynat bort. Kvar fanns endast ett medvetande.

Det åt glupskt av alla tankar.

Ingenting var det, ingenting kunde det skapa.

Han såg sina händer, och han kände dem främmande.

Var de hans att bruka? Var de hans att förstöra?

De låg orörliga på knotiga ben. Blicken reste han, och en yngling såg han. Det förvånade honom inte längre.

Ynglingen gick emot honom och satte sig stilla ner.

Ynglingen talade, men den gamle ägde inga öron att lyssna med.

’Du har nu suttit här hela mitt liv, alldeles stilla på samma plats, i alla dessa år. Var får du kraften ifrån? Vad strävar du efter? Vad vill du uppnå?’

Den gamle satt orörlig. Medvetandet svalde glupskt.

’Vad har du varit? Vad ska du bli?

Mången lyckligare män har jag skådat, men inte en enda som förundrar mig som ni.’

Kroppen framför ynglingen var fortfarande orörlig. Men för ett ögonblick kunde man skymta en rörelse i ögonen.

Medvetandet stannade upp med att tugga.

Sommaren hade slagit ut.

Ynglingen satt förbluffad.

Han hade sett.

Den gamle lyfte långsamt sin hand.

Ynglingen sträckte fram sin hand emot den gamles och de förenades i ett fast handslag.

Tystnaden lade sig som en matta över jorden.

Verken fåglar, djur eller människor hördes till. Vinden hade upphört.

Den gamle satt kvar, med ynglingens hand i sin.

’Du har givit mig min kropp tillbaka

Ljugit för mig har du även.’

Den unga såg förbluffat på när den gamle reste sig upp, och lyssnade uppmärksamt när han åter började tala.

’Du frågade var jag får kraften ifrån. Detta kan jag inte svara på, då det är just den jag har saknat. Du frågade vad jag strävat efter, inte heller detta har jag gjort.

Du frågade vad jag skulle bli, och just detta är vad jag ska förbli. En ständig förvandling, ett frö från ett träd som varje ögonblick växer upp och åter släpper frön, som lika hastigt växer upp.

Men vad du sedan sade, var lögn och svek. Du säger dig ha skådat lyckligare män, men ingen som förundrat dig som jag.

Sanningen är att du aldrig har sett någon lyckligare man och just detta har drivit dig till vansinne. Alla år som spenderats här, har inte spenderats av mig men inte heller av någon annan. Tiden som flutit förbi har inte varit min att bruka, precis såsom händerna inte varit mina, eller människorna i byn inte är dina.

Genom att yttra ditt självsvek för mig, har du gjort dig själv en tjänst.

Jag får tacka för min tid.’

Så talade den gamle innan han vände sig om och gick iväg.

Kvar stod ett träd.”

Mannen var schizofren.

Tiden existerar bara i framtidsvisioner och minnen.

Att leva i nuet är att stanna tiden.

Pojken log för han kunde le.

En hård bänk. Längst bak.
Det har redan då slagit mig. Jag är omringad av människor. Vilsna människor.
Gud närvarar, men utan att hälsa. Han ser bara bekymrat ner på alla dessa människor som samlats.
Tystnaden lägger sig och klockorna börjar klinga.
Till höger om mig står en stor pelare, till vänster om mig sitter en vän, med en ny förälskelse vid sidan om.
Jag mår dåligt.
Att utse sig själv till martyr är enkelt, men inte fruktsamt.
Det skiter jag i. Jag bestämmer mig för att tycka synd om mig själv.

Allt eftersom minuterna går blir det svårare att lura sig själv.
Det är inte synd om mig, det är rätt åt mig.

Den låg på marken. Den var en LM mentholcigarettfimp. Bedrövande.

Tristess finns inte.
Jag lider av tristess.
Jag finns, men lider av något som inte finns. Det som inte finns plågar mig vilket innebär att ingentinget kan påverka tinget. Tinget kan dock inte påverka ingentinget, vilket innebär att det ända som finns är det som inte finns, och det som inte finns är det som finns.

Det betyder att tristessen finns, men inte jag, för att jag bara upplever den.


Vi ses i idévärlden!

En västanvind svepte in över staden och förde med sig en doft av kanelbullar.
Stadens befolkning blev så lyrisk att de allihop slutade existera.



Fred, Kärlek & Respekt!